Anställning sker på egen risk

Kan man utfärda en varning i sitt CV? Ungefär som de små bilderna som medföljer stearinljus och meddelar användaren att man minsann inte ska ställa ett brinnande ljus nära en fladdrande gardin. På mitt CV hade det i så fall varit en bild på en hand som ger pengar till en annan hand, och ett stort svart kryss över hela bilden (alternativt ett rött för att verkligen understryka relevansen). Under bilden hade det stått i fetstil: "Notera att det trots en ekonomisk utbildning inte ges några som helst garantier att vederbörande på ett betryggande sätt kan hantera pengar. Anställning sker på egen risk!" 

Jag har ingen bra månad. Eller jo, men inte ur det ekonomiska perspektivet. I själva verket är den så dålig att jag nu, 12 dagar innan julafton, ligger 253kr back. Detta utan att julklapparna är inhandlade. Illa... Mycket illa. Det är visserligen inte ovanligt att kontot nollas med jämna mellanrum. Det brukar dock ske betydligt närmare slutet av månaden. 

Sitter nu och funderar i all min ensamhet hur jag ska agera nästa månad. Inte äta? Inte leva? Inte köpa fler kursböcker? Jag hade självklart kunnat jobba ihop pengar. Om tiden hade funnits. Men vart hittar man tid? Kan man köpa det? I så fall har jag i alla fall inte råd så det får vara.

Jag är dömd. Dömd att leva i en i-landsmässig fattigdom tills den dag jag tar examen och får ett jobb. Fast det kommer ju inte heller att hända tack vare den där bilden på mitt CV... 

"Anställning sker på egen risk..."

Note to self:

Drick inte kaffe samtidigt som du andas in för att nysa.

Pillowig

Ok, bara för att jag sa att jag aldrig skriver.. Jag har hittat modet som kommer sprida sig som en löpeld i universitetsvärlden. Tänk vad mycket trevligare alla föreläsningar och seminarier blir med en Pillowig på huvudet! Är man av en händelse inte trött så kan man ju alltid sitta och fnissa lite åt alla dunhuvuden i salen. Dessutom gör det inte lika ont att halka och landa på huvudet. Bara det är ju ett måste-ha-argument! 

 

The irony of it all

Ja det vore ju synd att anklaga mig för att vara den mest frekventa bloggaren här i världen. Å andra sidan kanske det är ett hälsosamt tecken på att jag har andra saker att göra? Ett fysiskt och verkligt liv. Eller tvärtom är det kanske just det jag saknar och därför inte har något intressant att skriva om? Kanske är det så att jag helt enkelt inte har flyttat in i Bloggträsk än utan håller mig någonstans i förorten till denna fängslande stad..? 

Hur som så ska ju inspirationen finnas där. I mitt fall? Not so much.. 

Tänkte bara ge ett livstecken. Bloggen är ju trots allt besökt av mängder av virtuella människor som står undrande där ute. "Vart tog Vela vägen? Vad ska vi ta oss till?!" 

Feel free to observe the irony.

Egendomligt

Sitter och stirrar ut genom fönstret. Eftermiddagstrafiken är i full gång och en pappa som precis hämtat barnen på dagis försöker febrilt hålla dessa kvar på trottoaren. Två kvinnor med en barnvagn ler och vandrar sakta upp mot lekplatsen vid Hagakyrkan, tre generationer på vårpromenad. En bit bort kommer en gammal tant vaggandes med hunden på släp. Även hon är rädd för att hennes käraste skall springa ut i trafiken, kopplet är så kort att hon nästan måste böja sig ner för att hunden inte skall sväva ovanför marken. Strax efter kommer en äldre man, honom har jag sett innan, alltid klädd i brun adidas-jacka med orange logga. När det är riktigt kallt brukar han ha en matchande mössa också, men inte idag, för idag är det vår ute.

Kommer på mig själv med att tänka att det är egendomligt hur allt blir så himla glorifierat när man måste plugga. Alla där ute på gatan har garanterat roligare än vad jag har och stress existerar inte utanför min lilla fönsterruta. Bara jag fick vara där ute så skulle jag känna mig fri. Solen skulle nog skina extra starkt och fåglarna skulle kvittra extra vackert. Jag skulle le åt alla jag möter och precis som de där ute vandra runt i ett skimrande lyckorus, (för de är lyckliga - det har jag bestämt).

Tvätthögen har gått från att vara en börda till att vara otroligt inspirernde och skulle det inte vara himla skönt att dammsuga och moppa golven? Garderoben är i stort behov av sortering och vinden är snart bortom all hjälp. Herregud vad kul det skulle vara att fixa iordning lite!

Filosoferar sedan vidare och funderar på varför dessa känslor och rosa moln är som bortblåsta så fort skolan och tentapluggandet inte är lika intensivt. Plötsligt är tvätthögen lika tråkig och ointressant som den alltid har varit och tanken på att dammsuga och moppa golv är måttligt upphetsande.


Nåväl. Slår bort min längtan efter att resa mig upp och göra något helt annat med att gräset minsann inte är grönare på andra sidan. Debet och kredit är ju när allt kommer omkring fantastiskt fascinerande och nog är det ganska skönt att sitta på tentan och känna att man vet vad frågorna handlar om. Peppa peppa! 6e Maj, då ska jag glida runt på rosa moln och städa hela dagen, för då är tentan gjord!

Amen.

Signature.

Seriously..?

Kvinnor i Nordkorea måste bära kjol
Diktatorn själv undantas de nya modereglerna

Kvinnor måste ha kjol. Endast fem manliga frisyrer tillåts. Nordkoreanske diktatorn Kim Jong-il har tagit fram moderiktlinjer för landets invånare. Kvinnor som visar sig offentligt måste ha kjol på sig. Dessutom får armar och tår inte vara nakna, enligt de nya riktlinjerna från Kim Jong-il, skriver Der Spiegel. Männen kommer lindrigare undan när det gäller kläder men istället finns numera strikta regler när det gäller frisyren. Endast fem frisyrer tillåts. De får inte vara kortare än en och inte längre än fem centimeter. Håret måste dessutom trimmas var femtonde dag. [...] Män över 50 år får lov att ha sju centimeter långt hår men bara om hårmanen används för att dölja tunnhårighet. Bryter man mot klädkoderna väntas en pinsam tillrättavisning av klädpolisen. De är särskilt på sin vakt under dessa varma sommardagar.
Kim Jong-il själv, med sitt bakåtkammade hårsvall, undantas från modereglerna.

Källa: Mia-Li Hallengren, Aftonbladet

Seriöst? Har de verkligen inget bättre för sig?! Jag blir så frustrerad...

Att göra en regning dag...

Idag har jag gjort en av mina favoritsaker. På väg hem från jobbet infann sig plötsligt en ohejdbar lust att köpa böcker. Detta inträffar förvånansvärt sällan men kanske är det just de oregelbundna impulsköpen som är tjusningen med det hela? Till en början gällde det främst ett sug efter kokböcker men när jag väl stod och skummade igenom alla bokryggar i affären staplades både en och tre genrer på hög.

Nu känns det som att sommaren är räddad. Vad som än händer gällande vädrets makter och
övriga semester-dödar-fenomen så kan jag alltid bädda ner mig i soffan, stänga ute omgivningen och bara byta värld för en stund. Strålande, if I may say so myself.

Till dagens bokskörd hör bland annat den helt underbara kokboken "Mat i Blomstertid", Emma Hambergs bok "Brunstkalendern" och Eric Ericsons "Brev till Samhället".
Ser fram emot att läsa dem alla. Helt oväntat slank det även ner ett "sommarerbjudande" på Designtorget. "Meze", "Tapas" och "Antipasti" till ett kalasbra paketpris!

About Angels...

When an angel gets mad, he takes a deep breath and counts to ten. And when he lets out his breath, somewhere there's a tornado.
------Reagan, 10

Absolutely Fabulous

Ikväll gick jag inte hem efter jobbet... Ikväll satt jag inte framför tv:n... Ikväll drack jag öl och träffade vänner och köpte en tröja på samma gång... Lovely.

Just nu...

...saknar jag min mormor och morfar så mycket att det gör ont ända ut i fingerspetsarna, samtidigt känns det som att bröstkorgen håller på att implodera...

Egendomligt hur känslor kan få kroppen att reagera fysiskt på det viset.

Inom oss finns ett universum som vi bara har sett en bråkdel av. Ändå envisas vi med att åka ut i rymden för att någon påstod att jorden blev för liten.

Kalasbyxesyndromet

(Riktar mig främst till mina medsystrar i världen nu men om du som man känner igen dig i kommande inlägg så är du mer än välkommen att deltaga)

Kommer ni ihåg när man var liten, det var kalasdags och mamma krängde på en de fruktade kalasbyxorna? Samma känsla varje gång. Samma frustration över att det verkligen inte hjälper hur många gånger man än drar upp dem för de kommer snart att åka ner och sätta sig i höjd med knävecken i alla fall. Kommer ni ihåg känslan av att inte kunna springa som ett fritt barn? Hur man istället drog upp dem, höll kvar i ett fast grepp och sedan halvskuttade iväg som en slående lik imitation av Quasimodo från Ringaren i Notre Dame?

I'm back in pantyhose-hell.
Mina leggings. Mina svarta underbara leggings som jag har till min arbetsuniform är drabbade av kalasbyxesyndromet. Under gårdagen försökte jag lite diskret att gå undan några gånger och dra upp. Jag kände genast igen känslan när den kom krypande och snart stod jag där, precis som när jag var liten och drog och slet för glatta livet. Blir galen bara jag tänker på det! Frustrationen... Irritationen...

Släpp benen (och barnen) fria. Våga vägra kalasbyxor!
Nu ska jag gå till jobbet. Utan leggings.

Borta bra men hemma bäst

Vi är hemma. Vi mår bra. En underbar vecka. Har U M G Å T T S med varandra. 48 grader i skuggan på midsommarafton. Äventyr med vattenfall inblandat. Masssor av intryck som måste sorteras innan jag kan skriva mer om vår resa. Återkommer.

Resfeber

Om ungefär 23 timmar går vi ombord på planet och lämnar allt som kallas vardag och jobb bakom oss. Kan det bli bättre? Värme, bad, god mat och dryck samt massor av tid med kärleken. Tror att vi båda behöver den här semestern mer än vi anar.

Vaknade för en stund sedan och bannade mig själv för att jag tvunget skulle dricka både öl, sangria och grogg igår. Jag vet ju så väl att det inte är mängden som gör det (den var helt och hållet inom ramarna) utan blandningen. D ifrågasätter om detta verkligen är möjligt och jag hävdar envist att i mitt fall så spelar de olika sorterna av alkoholhaltiga drycker på en kväll större roll än själva mängden alkohol, när det gäller hur jag mår dagen efter. Mår visserligen bara lite blä men ändå.

Har inte fått mig själv till att börja packa än. Fick plötsligt ett starkt behov av att lämna ett avtryck, något till världen som finns kvar här hemma, ifall det möjligen sklle vara så att vi inte kommer tillbaka. Fråga mig inte vart dessa känslor kommer ifrån för jag har inte den blekaste aning! Men man ska ju följa sina instinkter.

Är det detta som kallas resfeber? Eller dödsångest kanske? Skrämmande. Är inte van vid att ens bli det minsta nervös och så vaknar man upp och känner så här..? Why?!

Innan vi kommer iväg så ska vi hinna med att gå på bröllop också. Sånt är ju trevligt. Jag har gjort brudbuketten. Ska bli skoj att se sitt verk in action... Hoppas att bruden i fråga är nöjd med resultatet.

Sist men inte minst är det dags att ta tag i sig själv, öppna resväskan och slänga ner alla prylar. Varför ska det vara så tråkigt?!





I watched you crawl into my bed
With curses spilling from your head
You said "We're just the walking dead"
So I pulled the trigger and we floated off...

Me Like

Radical Face - Wrapped in Piano Strings (mp3)