Signature.

Seriously..?

Kvinnor i Nordkorea måste bära kjol
Diktatorn själv undantas de nya modereglerna

Kvinnor måste ha kjol. Endast fem manliga frisyrer tillåts. Nordkoreanske diktatorn Kim Jong-il har tagit fram moderiktlinjer för landets invånare. Kvinnor som visar sig offentligt måste ha kjol på sig. Dessutom får armar och tår inte vara nakna, enligt de nya riktlinjerna från Kim Jong-il, skriver Der Spiegel. Männen kommer lindrigare undan när det gäller kläder men istället finns numera strikta regler när det gäller frisyren. Endast fem frisyrer tillåts. De får inte vara kortare än en och inte längre än fem centimeter. Håret måste dessutom trimmas var femtonde dag. [...] Män över 50 år får lov att ha sju centimeter långt hår men bara om hårmanen används för att dölja tunnhårighet. Bryter man mot klädkoderna väntas en pinsam tillrättavisning av klädpolisen. De är särskilt på sin vakt under dessa varma sommardagar.
Kim Jong-il själv, med sitt bakåtkammade hårsvall, undantas från modereglerna.

Källa: Mia-Li Hallengren, Aftonbladet

Seriöst? Har de verkligen inget bättre för sig?! Jag blir så frustrerad...

Att göra en regning dag...

Idag har jag gjort en av mina favoritsaker. På väg hem från jobbet infann sig plötsligt en ohejdbar lust att köpa böcker. Detta inträffar förvånansvärt sällan men kanske är det just de oregelbundna impulsköpen som är tjusningen med det hela? Till en början gällde det främst ett sug efter kokböcker men när jag väl stod och skummade igenom alla bokryggar i affären staplades både en och tre genrer på hög.

Nu känns det som att sommaren är räddad. Vad som än händer gällande vädrets makter och
övriga semester-dödar-fenomen så kan jag alltid bädda ner mig i soffan, stänga ute omgivningen och bara byta värld för en stund. Strålande, if I may say so myself.

Till dagens bokskörd hör bland annat den helt underbara kokboken "Mat i Blomstertid", Emma Hambergs bok "Brunstkalendern" och Eric Ericsons "Brev till Samhället".
Ser fram emot att läsa dem alla. Helt oväntat slank det även ner ett "sommarerbjudande" på Designtorget. "Meze", "Tapas" och "Antipasti" till ett kalasbra paketpris!

About Angels...

When an angel gets mad, he takes a deep breath and counts to ten. And when he lets out his breath, somewhere there's a tornado.
------Reagan, 10

Absolutely Fabulous

Ikväll gick jag inte hem efter jobbet... Ikväll satt jag inte framför tv:n... Ikväll drack jag öl och träffade vänner och köpte en tröja på samma gång... Lovely.

Just nu...

...saknar jag min mormor och morfar så mycket att det gör ont ända ut i fingerspetsarna, samtidigt känns det som att bröstkorgen håller på att implodera...

Egendomligt hur känslor kan få kroppen att reagera fysiskt på det viset.

Inom oss finns ett universum som vi bara har sett en bråkdel av. Ändå envisas vi med att åka ut i rymden för att någon påstod att jorden blev för liten.

Kalasbyxesyndromet

(Riktar mig främst till mina medsystrar i världen nu men om du som man känner igen dig i kommande inlägg så är du mer än välkommen att deltaga)

Kommer ni ihåg när man var liten, det var kalasdags och mamma krängde på en de fruktade kalasbyxorna? Samma känsla varje gång. Samma frustration över att det verkligen inte hjälper hur många gånger man än drar upp dem för de kommer snart att åka ner och sätta sig i höjd med knävecken i alla fall. Kommer ni ihåg känslan av att inte kunna springa som ett fritt barn? Hur man istället drog upp dem, höll kvar i ett fast grepp och sedan halvskuttade iväg som en slående lik imitation av Quasimodo från Ringaren i Notre Dame?

I'm back in pantyhose-hell.
Mina leggings. Mina svarta underbara leggings som jag har till min arbetsuniform är drabbade av kalasbyxesyndromet. Under gårdagen försökte jag lite diskret att gå undan några gånger och dra upp. Jag kände genast igen känslan när den kom krypande och snart stod jag där, precis som när jag var liten och drog och slet för glatta livet. Blir galen bara jag tänker på det! Frustrationen... Irritationen...

Släpp benen (och barnen) fria. Våga vägra kalasbyxor!
Nu ska jag gå till jobbet. Utan leggings.

Borta bra men hemma bäst

Vi är hemma. Vi mår bra. En underbar vecka. Har U M G Å T T S med varandra. 48 grader i skuggan på midsommarafton. Äventyr med vattenfall inblandat. Masssor av intryck som måste sorteras innan jag kan skriva mer om vår resa. Återkommer.

Resfeber

Om ungefär 23 timmar går vi ombord på planet och lämnar allt som kallas vardag och jobb bakom oss. Kan det bli bättre? Värme, bad, god mat och dryck samt massor av tid med kärleken. Tror att vi båda behöver den här semestern mer än vi anar.

Vaknade för en stund sedan och bannade mig själv för att jag tvunget skulle dricka både öl, sangria och grogg igår. Jag vet ju så väl att det inte är mängden som gör det (den var helt och hållet inom ramarna) utan blandningen. D ifrågasätter om detta verkligen är möjligt och jag hävdar envist att i mitt fall så spelar de olika sorterna av alkoholhaltiga drycker på en kväll större roll än själva mängden alkohol, när det gäller hur jag mår dagen efter. Mår visserligen bara lite blä men ändå.

Har inte fått mig själv till att börja packa än. Fick plötsligt ett starkt behov av att lämna ett avtryck, något till världen som finns kvar här hemma, ifall det möjligen sklle vara så att vi inte kommer tillbaka. Fråga mig inte vart dessa känslor kommer ifrån för jag har inte den blekaste aning! Men man ska ju följa sina instinkter.

Är det detta som kallas resfeber? Eller dödsångest kanske? Skrämmande. Är inte van vid att ens bli det minsta nervös och så vaknar man upp och känner så här..? Why?!

Innan vi kommer iväg så ska vi hinna med att gå på bröllop också. Sånt är ju trevligt. Jag har gjort brudbuketten. Ska bli skoj att se sitt verk in action... Hoppas att bruden i fråga är nöjd med resultatet.

Sist men inte minst är det dags att ta tag i sig själv, öppna resväskan och slänga ner alla prylar. Varför ska det vara så tråkigt?!





I watched you crawl into my bed
With curses spilling from your head
You said "We're just the walking dead"
So I pulled the trigger and we floated off...

Me Like

Radical Face - Wrapped in Piano Strings (mp3)

Do or die

Igår var en sån där dag som man går hem från jobbet och känner sig så där lite extra stolt. Lite rakare i ryggen, lite säkrare i stegen. I did good.

Gick senare till bion och hann knappt ta upp biljetterna innan tjejen i kassan gav ifrån sig ett igenkännande ljud och hivade upp inte mindre än 4 gratis biljetter.

Thankyou.

Använde genast två av dem och beslutade att vi absolut inte kommer sitta och titta på nästan hela Ocean's 13 - igen - utan gick istället på "Zodiac". Bra film men absolut ingen som gjorde sig värd att prata ngt extra om. Den största händelsen var dock att jag iförd linne (då det var soligt och v a r m t ute) fick värdens chock när jag steg in i salongen. Vi skulle lika gärna kunna ha slagit oss ned på en parkbänk i januari och kollat på film! Hackade tänder (bokstavligt talat) under större delen av filmen. Till och med kärleken frös och då är det kallt mina vänner! Chock nummer två anlände som ett brev på posten när vi skulle gå hem och den senaste veckans hetta på två timmar hade bytts ut till kallt, blött regn... Brrr.

Har drömt om högvatten och att jag har träffat människor som uppenbarligen känner mig men som jag själv inte har någon aning om vilka det är. Vaknade med frasen: "Do or die" i huvudet men hittar inget i mina minnesfragment från drömmarna där det skulle kunna passa in. Is somebody trying to tell me something..?

Oh yes!

På Söndag klockan 08:20 sitter jag och kärleken på ett plan till Samos.
Life is good...

Kalinichta!

Ocean's 12 och en halv

Dagens "vägra-sitta-hemma-och-mögla-bort-aktivitet" blev dagen till ära ett biobesök. Ocean's 13. Det är ju ändå som så att vi faktiskt firar tre år, sju månader och 13 dagar idag. (När ska man fira om inte då?)

Sparkade av skorna och satte mig till rätta i biostolen med en alldeles lagom stor godispåse och filmen rullade igång... Men vad händer? Jo, när vi tar oss in på andra halvan av filmen som sakta men säkert närmar sig upplösningen tänds plötsligt lamporna i salongen och självaste mr Clooney himself dör ut i ett ynkligt litet "pffst..."

(What..?!)

Förvirring uppstår bland besökarna och ett tiotal martyrer ger sig ut i gångarna utanför salongen, fast beslutna om att förklara krig mot första bästa anställd.

Efter några minuter traskar just en sådan överlevare in i salongen, lutar sig mot en av pelarna och berättar med en mycket pedagogisk framtoning att kolven minsann har sprängts och att det inte finns så mycket att göra åt saken. Han möts, inte helt oväntat, av en hagelstorm utav mer eller mindre intelligenta kommentarer och förklarar sedan -igen- det han just sa. Hänvisar till kontoret och lämnar högt och tydligt ut dess öppettider och telefonnummer. Hagelstormen avtar något men bara för att en sak går fel (även då detta inte är avsiktligt) så finns det ju alltid de som anser sig ha all rätt att få klaga lite extra högljutt.

Biobesökare:
"Men vissa bor faktiskt inte i det här landet och ska åka hem imorgon så de kan inte ringa i så fall!"

Bioanställd:
"Nähe..?"

Biobesökare:
"Vad ska du göra åt det då?"

Bioanställd:
"Ja, som jag sa..."

Biobesökare:
"Underbart..!" (vartefter han snörper på munnen som ett kattarsel i ren protest.)

Vela tänker:
"Åk hem."

Ska ringa imorgon och se om det finns någon plan på ersättning. Kanske kan man få 42,50 tillbaka? Med tanke på att man har sett halva filmen menar jag..?
Time will tell...

Introducing

...Hittade en muterad skorpa i påsen för ett tag sedan. Bert heter han. (normalstor skorpa till höger)...

saturday

Jodå, lite sömn blev det allt. Ytterst lite men ändå fullt tillräckligt för att få kroppen att fungera normalt fram tills nu, då ögonlocken plötsligt känns aningen tyngre.

Gårdagens frustration är som bortblåst. Tänk att det nästan alltid går över. Några väl valda ord, en kram, en bekräftelse och inte minst en försäkran om att man har blivit hörd, förstådd. Sen är det borta.

Thankyou Thorn.

Imorgon är det jobb som gäller. Säljaren i mig har vaknat igen och nu ska här säljas! Känns bra. Jag är bra på det jag gör. Så det så!

Idag efter jobbet kom kärleken och hämtade mig. Vi promenerade i junisolen bort till Bergakungen, köpte biljetter och sedan blev det middag. Gott gott.
Kl 20.45 slog vi oss ned i biostolarna, rev upp godispåsarna och var allmänt onyttiga i två timmar. (Precis som det ska vara när man är på bio.)

Wild Hogs såg vi. Det vore ju synd att påstå att min entusiasm var på topp inför filmen, men nog satt den som en smäck i lilla Velas värld! En riktig "jag kan klara allt jag åtar mig att göra"-film! Helt underbart och jag skrattade så hela bänkraden med mer eller mindre likasinnade stolsgrannar hoppade upp och ner. Rekomenderas varmt då man är på filmhumör en regnig söndagseftermiddag men inte orkar analysera och filosofera allt för mycket.

Idag är jag nöjd. Nu kan jag sova gott.

And if I had one wish fulfilled tonight
I'd ask for the sun to never rise
If God lent his voice to me to speak
I'd say: Go to bed, world

Bittra Berta Bubblar Bajs

Nu har natt börjat övergå i morgon.. Gatlyktorna släcktes precis och markerade tydligare än någonsin att varesig du fortfarande är uppe eller precis har gått upp så är detta helt fel tid att vara vaken. Punkt.

Själv sitter jag här igen för att mina två hjärnhalvor håller på att strida med varandra huruvida vi (that would be me) borde tänka i en situation som denna.

Ska vi vara lugna, systematiska och sansade? tänka objektivt på det hela och framför allt... P O S I T I V T ?

Eller:

Ska vi bli fullkomligt rabiata och gräva ner oss, vältra oss i tyck-synd-om-mig-gegga, huvudbråka med den stackars individen som inte ens är närvarande? Göra saken i fråga mycket värre och jobbigare än den egentligen är?
Älta, kort och gott..?

I detta nu befinner vi oss, jag och mina alter egon, någonstans mitt emellan...
Är förvånansvärt sansad om man adderar bristen på sömn med öronont och ensamhetsångest.
Duktig mej.

Men, icke att förglömma så bubblar den där tjuriga geggamojan upp till ytan med jämna mellanrum (med all rätt om nu redaktionen får anmärka). Dock är ju detta som sagt inte så frigörande då själva ämnet för grinigheten fortfarande inte är i närheten.

Så, släpp och gå vidare. Ta tag i gojset imorgon istället.
Kom igen nu, du kan ju det här!

Funderar i övrigt på att inte gå och lägga mig över huvud taget utan bara fortsätta leva utan avbrott och gå till jobbet om några timmar och köra på som om jag har haft världens skönaste sovmorgon. Kan funka? Kaffe brukar ju lösa det mesta.
Eller inte. Men i ärlighetens namn, finns det något tråkigare än att ligga vaken i sängen och tänka att man -m å s t e- sova nu?

Oh well.

Kommer att få magsår av min egen existens en vacker dag.

Gå och lägg er nu.

Varma Hälsningar/
Bittra Berta

Wherever I Lay My Hat...

Han är helt underbar och jag blir lika glad varje gång! :)

jag ska...

... flytta till månen och odla alfagroddar och där ska det inte finnas fredagar och framför allt inte andra människor!!!

morr.

har jobbat som ett as idag och kommer antagligen som det ser ut nu att jobba 13 dagar i sträck framöver.

j a g b e h ö v d e d e n n a f r e d a g k v ä l l e n ! !


önskar att jag var någon helt annan stans.

mhmm..

back in the game then..!