Nu har natt börjat övergå i morgon.. Gatlyktorna släcktes precis och markerade tydligare än någonsin att varesig du fortfarande är uppe eller precis har gått upp så är detta helt fel tid att vara vaken. Punkt.
Själv sitter jag här igen för att mina två hjärnhalvor håller på att strida med varandra huruvida vi (that would be me) borde tänka i en situation som denna.
Ska vi vara lugna, systematiska och sansade? tänka objektivt på det hela och framför allt... P O S I T I V T ?
Eller:
Ska vi bli fullkomligt rabiata och gräva ner oss, vältra oss i tyck-synd-om-mig-gegga, huvudbråka med den stackars individen som inte ens är närvarande? Göra saken i fråga mycket värre och jobbigare än den egentligen är?
Älta, kort och gott..?
I detta nu befinner vi oss, jag och mina alter egon, någonstans mitt emellan...
Är förvånansvärt sansad om man adderar bristen på sömn med öronont och ensamhetsångest.
Duktig mej.
Men, icke att förglömma så bubblar den där tjuriga geggamojan upp till ytan med jämna mellanrum (med all rätt om nu redaktionen får anmärka). Dock är ju detta som sagt inte så frigörande då själva ämnet för grinigheten fortfarande inte är i närheten.
Så, släpp och gå vidare. Ta tag i gojset imorgon istället.
Kom igen nu, du kan ju det här!
Funderar i övrigt på att inte gå och lägga mig över huvud taget utan bara fortsätta leva utan avbrott och gå till jobbet om några timmar och köra på som om jag har haft världens skönaste sovmorgon. Kan funka? Kaffe brukar ju lösa det mesta.
Eller inte. Men i ärlighetens namn, finns det något tråkigare än att ligga vaken i sängen och tänka att man -m å s t e- sova nu?
Oh well.
Kommer att få magsår av min egen existens en vacker dag.
Gå och lägg er nu.
Varma Hälsningar/
Bittra Berta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar